Hem

Publikationer

Fotogalleri

Astrogalleri

FAQ

Länkar

Tomatsås

Om mig

brandeker.se

Astrofotogalleriet

Genom att klicka på en ikon kan du få den respektive bilden med högre upplösning, alternativt den motsvarande animationen.

(36614) SaltisJag har upptäckt och namngett en asteroid! Saltis fick den heta, efter Stockholmsförorten Saltsjöbaden där Stockholms observatorium låg mellan 1931 och 2001. Jag har gjort en speciell Saltis-sida där jag skriver mer om upptäckten. Det blev en del medial uppmärksamhet också; referenserna hittar du på min publikationssida.

Jupiter från NOTDen 2002-02-27 klockan 22:30 hade vi moln och dålig seeing vid NOT, La Palma. Det enda som syntes genom molnen var fullmånen och Jupiter. Så istället för att observera våra vetenskapliga källor riktade jag NOT mot Jupiter och tog dessa bilder i B- och U-bandet (blått och blåare filter). Jag försökte ta fler färger, men planeten saturerade kameran redan vid de kortaste exponeringstiderna (0.1s) i V och R (grönt och rött resp.). Månarna Ganymedes och Io syns även de i bilderna. Notera att planeten roterat en smula mellan exponeringarna. Jag exponerade 3 x 0.2 sekunder i B och 3 x 0.6 s i U. Jag har förstärkt månarnas ljusstyrka något förhållande till planeten. Observerad i sällskap av Ilya Ilyin och Ingvar Svärdh.

Saturnus från NOT Under en observationsrunda till La Palma och det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT) fick vi rejält dåligt astronomiskt väder - moln och 1.5" seeing (atmosfärisk turbulens). Vårt huvudprogram krävde stark signal och bra seeing (<1"). Eftersom detta var omöjligt under rådande förhållanden riktade vi teleskopet mot Saturnus, som var stark nog att synas genom molnen. Denna bild i B-bandet (bl&aring;tt filter) visar planeten och fem av dess ungef&auml;r 30 kända månar. Jag har förstärkt månarnas ljusstyrka något i fårhållande till planeten. Observerad 2002-02-25 klockan 23:25 i sällskap av René Liseau, Ilya Ilyin och Ingvar Svärdh. Bilden är en summa av 10 x 0.7 sekunders exponeringar (genom molnen!).

Norrsken över StockholmPå kvällen den 6:e april 2000, medan solen närmade sig sitt solfläcksmaximum, uppträdde ett fantastiskt norrsken över stora delar av Europa. Jag höll som bäst på att förbereda mig inför att tillbringa en helnatt med att observera ett par ljussvaga galaxer när jag upptäckte några irriterande ljusa moln nära zenit. När jag tittade närmare och såg att de växlade form väldigt snabbt insåg jag att det måste vara ett norrsken. Jag skrotade mina djuprymdsplaner och njöt av norrskenet istället, som blev starkare för var minut som gick. Vid 22-tiden (lokal tid) lyste hela himlen av röd-grön växlande norrsken, ett storartat skådespel. Tyvärr var jag långt ifrån min kamera som låg hemma, men när jag kom hem vid 01:30-tiden var norrskenet fortfarande igång, och det var då jag tog fotografiet som syns till höger, ifrån mitt vardagsrumsfönster på Nybohov i Stockholm där jag bor.

MånmosaikDenna mosaik av månen har sammanställts med hjälp av 194 separata CCD-bilder som tagits med det svenska 47.5 cm SVST (Swedish Vacuum Solar Telescope) på ön La Palma (se bild på Luc och teleskopet). Bilden togs under natten mellan 2000-08-06 och 2000-08-07 tillsammans med Luc Rouppe van der Voort. Kort efter att dessa bilder togs stängdes teleskopet ned för uppgradering till den dubble aperturen, 1 meter.

Det finns också en större (1.1 MB) variant av månmosaiken, 3000x4208 pixlar.

En bit av södra månenDenna bild är en inzoomad version av månmosaiken ovan. Till höger om bilden är en identifikationskarta med några namngivna formationer. Den största kratern på bilden är kratern Maurolycus, uppkallad efter den italienska matematikern Francesco Maurolico som levde i början av 1500-talet och var en ivrig förespråkare för den Kopernikanska världsbilden. Kraterns diameter är 114 km med mäktiga vallar 4700 meter höga. De minsta detaljerna urskiljbara på bilden är omkring 1 kilometer stora, vilket på månens avstånd motsvarar 0,7 bågsekunder.

Skuggor som rör sig på månen - animationUnder 140 minuter innan månnedgången så tog Luc och jag denna serie av bilder av kratern Walter. Walter råkade befinna sig vid terminatorn och upplevde alltså en soluppgång. I denna animation kan man faktiskt se hur skuggorna från kraterväggarna och centraltoppen blir kortare vad tiden lider. Inte speciellt mycket dock, eftersom 140 minuter soluppgång på månen motsvarar 5 minuter soluppgång på jorden (månen roterar ungefär 27,3 gånger långsammare än jorden). Från en resa till La Palma i Augusti 2000. Mpeg-animationen är endast 56 kB stor.

Skuggor som rör sig på jorden - animation Från kanarieön La Palmas topp, där det svenska solteleskopet är beläget tillsammans med ett gäng andra teleskop, har man en storartad utsikt över den omgivande ön. I denna animation tagen från det svenska soltornet ser man William Herschel-teleskopet strax efter soluppgången. Notera hur de långa skuggorna snabbt blir kortare, och hur molnen i bakgrunden försvinner när de från havet kommer in över den torra bergssidan. Den här animationen gjorde jag genom att ta en serie med bilder (ungefär en var 30:e sekund under 15 minuter) med hjälp av en Kodak digitalkamera jag lånat från solgruppen. Från en resa till La Palma i Augusti 2000. Den här mpeg-animationen är 306 kB stor.

Solens uppgång och nedgång - filmer från La Palma

Från La Palmas topp, 2400 meter över havet, ser man nästan alltid ett molntäcke under sig. Följdaktligen ser man solen stiga upp och ned i ett hav av moln, långt borta vid horisonten. Solnedgångarna här är otroligt vackra. William Herschel-teleskopets kupol gör sig bra som solnedgångsmotiv, här är ännu en bild. Från en resa till La Palma i Augusti 2000. Dessa mpeg-animationener är 132 kB och 335 kB stora respektive.

SolfläckarUppenbarligen är solteleskopet inte enbart tänkt som leksak för tillresta astronomer att ta amatörbilder med, så dagarna spenderade jag med att hjälpa Luc observera solen. Detta är en bild av en solfläcksgrupp varav vi observerade en fläck noggrannare med en spektrograf. Observera de ljusa inter-granulära punkterna, och det kokande granulerna runt solfläckarna. Den gula färgen har jag själv lagt till bilden, eftersom vi tog bilden i endast ett filter och därmed inte har färginformation.

Jupiters rotation - animationJupiters snabba rotationsperiod, runt 10 timmar, gör det möjligt att direkt studera förändringar av den observerade ytan på några minuter bara. I denna serie av bilder, som sträcker sig över 140 minuter, kan man först se den stora röda fläcken över mitten på bilden för att sedan rotera ut mot höger och försvinna bakom planeten. Om man studerar animationen noga kan man även urskilja den differentiella rotationen, det vill säga att alla delar av planeten roterar olika snabbt. Bildserien observerades tidigt på morgonen den 11:e augusti 2000 med SVST. Filmen är en 1.68 MB GIF animation.

Saturnus

Med sina ringar är Saturnus planeternas krönte konung. Denna bild är en färgkomposit av tre separata exponeringar, men färgfiltrena som användes var tyvärr inte perfekt matchade till RGB. Notera speciellt hur ringen kastar sin skugga på planeten, Cassini-delningen i ringen samt det tjocka vita bandet i atmosfären runt planeten. Detta är ungefär vad man kan förvänta sig att se med ett amatörteleskop under goda förhållanden, vilket kanske förklarar varför planeten är så populär bland visuella observatörer. Från en resa till La Palma i Augusti 2000.

JupiterEn färgkomposition av Jupiter. Liksom för Saturnus är färgmatchningen här något defekt. Dessutom, på grund av Jupiters snabba rotation och detaljrika struktur, så skiljer sig exponeringarna i de olika filtrena något åt. Planeten har mellan exponeringarna hunnit rotera lite, vilket gör att det blir en viss färgoskärpa. Men man kan ändå se de kontrastrika banden bestående av ammoniakmoln flytande i en väteatmosfär. Från en resa till La Palma i Augusti 2000.

Spiral galaxy NGC3631

Det var genom att titta närmare på bilden av Karlavagnen nedan som jag "upptäckte" denna vackra spiralgalax som syns nästan precis ovanifrån. De ljusa klumparna i spiralarmarna är inte stjärnor utan så kallade H II regioner, områden som består av het joniserad vätgas. Det finns gott om sådana i vår egen galax Vintergatan också. Galaxen NGC3631 ser ut ungefär som man tänker sig att Vintergatan skulle se ut om man såg den ovanifrån istället för inifrån som vi gör nu.

1965 så upptäckte Paul Wild en supernova, en exploderande stjärna, i galaxen. 1996 upptäcktes ännu en supernova av Reiki Kushida. Denna CCD-bild, som togs tillsammans med Bettan Ekemark, är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Grönt och rött togs med början 21:30 på skärtorsdagen 2000-04-20 och blått 21:30 på långfredagen 2000-04-21. Under en röd exponering passerade en satellit, vilket kan ses som ett rött streck över övre högre hörn.

KarlavagnenDenna bild av Karlavagnen har jag inte tagit själv utan är en mosaik av bilder från Palomars fotografiska atlas över stjärnhimlen. I atlasen kan man se väldigt ljussvaga objekt som galaxer, och det var därför jag tyckte det skulle vara kul att sätta ihop en bild på Karlavagnen så att man kan se galaxer på samma gång som stjärnbilden. På så sätt får man ett perspektiv på vilka skalor objekten befinner sig. Jag har inte räknat dem, men det finns hundratals galaxer synliga i denna bild, däribland Virvelgalaxen (M51), NGC3631 (se ovan), M108 (se nedan) och Ugglenebulosan (se nedan).

Jag har själv skrivit ut en jätteaffish (1m x 2m) som jag satt upp i mitt arbetsrum. Du kan ladda ner bilden om du vill, var bara varse att bilden är gigantisk: 16000 x 8000 pixlar vilket motsvarar 7,6 MB jpeg-komprimerat. Uppackad blir bilden dock 128 MB, vilket gör den svår att visa på en del datorer.

Ladda ner jpeg-bilden här (7.65 MB)

Hantelnebulosan - M27Denna vackra planetariska nebulosa har fått sitt namn från sin tydligt asymmetriska uppenbarelse. Om man tittar på nebulosan i ett mindre teleskop ser man nämligen bara de ljusaste delarna, som då liknar en hantel till formen. Planetariska nebulosor bildas när en stjärna i slutfasen av sitt liv kastar ut stora mängder gas och stoft. Planetariska nebulosor är ofta, men inte alltid, väldigt sfärisksymmetriska, dvs runda.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Bilden togs på morgonen påskafton 2000-04-22.

Spiralgalaxen NGC4490 med galax NGC4485 Även kallad Kokong-galaxen. Detta är ett exempel på två interagerande galaxer, som fysiskt påverkar varandra gravitationellt. Den stora galaxen NGC4490 tros vara en relativt ung galax på två miljarder år som fortfarande har aktiv stjärnbildning. 1982 upptäckte Paul Wild en supernova i NGC4490. Galaxerna ligger ungefär 3 miljoner ljusår bort.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 40 minuter. Bilden togs i den första timmen påskafton 2000-04-22.

M65Spiralagalaxen M65 (NGC3623) är placerad så att man ser den nästan från kanten, vinkeln mellan synriktningen och galaxens plan är endast 14 grader. Den vänstra sidan av galaxen ligger närmast oss. Visuellt dominerande i galaxen är dess ovanligt jämna mörka stoftstråk. Tillsammans med galaxen M66 (se nedan) och NGC3628 utgör den vad som kallas för Leos triplett. Avståndet till tripletten har bestämts til ungefär 22 miljoner ljusår.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 15 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 20 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 20 och 21, 2000-04-05.

M66Spiralagalaxen M66 (NGC3627) ligger tillsammans med M65 ganska nära ekliptikan, det plan de flesta kroppar i vårt solsystem rör sig i. I det övre högra hörnet kan man se en röd, blå och grön prick ligga uppradade nära varandra. Det är en asteroid som just vid tillfället för exponeringarna råkade befinna sig inom synfältet. Med hjälp av Minor Planet Checker har jag identifierat asteroiden till 2424 Tautenburg.

Hela tre supernovor har skådats i denna galax detta århundrade. Den första upptäcktes 1973 av Rosino, den andra 1989 av R.O.Evans och den tredje 1997 som det första resultatet från en systematisk genomsökning av flera galaxer med hjälp av ett automatiskt robotteleskop kallad Katzman Automatic Imaging Telescope (KAIT). Supernovan 1989 var särskilt intressant eftersom den var av typ Ia och upptäcktes väldigt tidigt, innan jusstyrkan nådde sitt maximum sju dagar senare. Den blev således mycket välstuderad. Supernovor av typ Ia verkar alla bli ungefär lika ljusstarka när de är som ljusstarkast, vilket ger astronomerna ett instrument att mäta avstånd till galaxer där sådana supernovor inträffar.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 8 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 20 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 21 och 22, 2000-04-05.

M108Galaxen M108 (NGC3556) liknar med sin avlånga form, från sidan som vi ser den, en glödande cigarr på himlen. Tydligt i denna galax är alla oregelbundna absorptionsstråk. Att stjärnorna framför galaxen ser ut att vara omringade av svarta halos är en artefakt från bildreduktionen där jag använt mig av dekonvolvering med en konjugerad gradient metod och maximal entropi-regularisering för att skärpa upp bilden. Se nedan (Eskimo-nebulosan) för mer om detta.

Denna CCD-bild togs tillsammans med Magnus Gålfalk och är en sammansättning av totalt 12 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 36 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 22 och 23, 2000-02-25.

Ugglenebulosan - M97 Ugglenebulosan (M97, NGC3587) är en av de största planetariska nebulosorna på himlen, endast något mindre än hantelnebulosan. Man tror att den befinner sig ungefär 3000 ljusår bort, vilket skulle ge den en diameter på ungefär 3 ljusår, men dessa siffrorär väldigt osäkra. Det gröna ljuset i nebulosan kommer ifrån joniserat syre, och det yttre röda ifrån joniserat kväve.

Längst ner, något till vänster, kan man se en stjärna som verkar ha en tussig utväxtnad; jag vet inte riktigt vad det är, men har från andra bilder verifierat att tussen är verklig. Antagligen är det en galax som råkar befinna sig åt samma håll som Ugglenebulosan och nästan precis bakom en stark förgrundsstjärna.

Denna CCD-bild togs tillsammans med Magnus Gålfalk och är en sammansättning av totalt 8 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 24 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 21 och 22, 2000-02-25.

Krabbnebulosan - M1 År 1054 gjorde kinesiska astronomer observationer av något mycket sällsynt, nämligen en supernova i vår egen galax. Stjärnan blev så stark att den syntes mitt på dagen i 23 dagar innan den tynade bort igen. På den plats där supernovan exploderade kan man idag se Krabbnebulosan (M1, NGC1952). Genom att studera den noga under lång tid har man kommit fram till att den expanderar med ungefär 800 kilometer per sekund, och räknar man baklänges sluter man sig till att supernovan måste exploderat för ungefär 950 år sedan, vilket stämmer väl överens med kinesernas observation. Nebulosan befinner sig på ett avstånd av ungefär 6300 ljusår.

Slående i Krabbnebulosan är dess filament som uppstår från ett magnetiska fält och följer dess fältlinjer. Att nebulosan lyser så starkt beror på att den laddas av en snabbt roterande neutronstjärna (en så kallad pulsar). Området strålar starkt i både radio och röntgen.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 9 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 24 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 21:30 och 22:30, 2000-02-21.

Eskimonebulosan - NGC2392 Ännu en vacker planetarisk nebulosa. Jag har här tagit med två bilder av nebulosan, före och efter dekonvolvering (uppskärpning) av bilden. Som synes blir bilden verkligen skarpare, men på bekostnad av del artefakter, till exempel mörka halos runt stjärnor. Rymdteleskopet Hubble har tagit en fantastiskt fin bild av just Eskimonebulosan. Hubbles bild är ungefär 20 gånger skarpare än min, se Hubbles bild här.

Denna CCD-bild är en sammansättning av totalt 34 exponeringar i rött, grönt och blått med en sammanlagd exponeringstid på 17 minuter. Exponeringarna togs mellan klockan 20:30 och 21, 2000-02-21.

Total solförmörkelse 1999 Fotografiet på den totala solförmörkelsen är taget den 11 augusti 1999 från Bulgarien. En solförmörkelse är svår att fotografera eftersom ljuset från den har en enorm dynamisk räckvidd. Närmast månytan ser man protuberanser, starkt lysande i rött. Utanför finns koronan som snabbt avtar i ljusstyrka med radien. Att få med allt detta i ett enda fotografi är omöjligt; antingen blir den inre delen överexponerad eller den yttre underexponerad. Så denna bild är i själva verket ett fotomontage bestående av fyra orginalbilder med exponeringstiderna 1/60-dels, 1/2, 1 och 2 sekunder. Jag har satt ihop bilderna digitalt och framhävt kontrast på de olika intensitetsdjupen genom att använda en oskarp mask.

Bilden togs genom en refraktor med brännvidd 900 millimeter på Kodachrome 64-film i sällskap av Markus Dimdal, Martin Rehn och Mattias Widmark, som jag reste ner tillsammans med just för att titta på solförmörkelsen.

Komet Hale-BoppFotografiet på jättekometen Hale-Bopp är taget på skärtorsdagen 20 mars 1997, klockan 22 på kvällen. Filmen var Fujis Provia 1600 ASA färgdia, och jag använde en grisryggsmonterad kamera med 200 mm teleobjektiv. Exponeringstid 5 minuter. Man ser tydligt både plasmasvansen (den blåaktiga) och partikelsvansen (den grönaktiga) i denna bild. Om man tittar noggrant ser man dessutom att bakgrundsstjärnorna har olika färg, en del är röda, andra blåa. I förgrunden kan man ana siluetten av några granar.

Fotografiet är taget från Märsön i Enköpingstrakten, i sällskap av Daniel Sindahl, Lina Sjölin och Malin Siddiqi.

Orionnebulosan - M42Fotografiet är taget den 3:e februari 1995 på en Ektachrome 400 ASA film. Exponeringstiden är 60s, vilket till och med det är något för mycket eftersom teleskopets drivning tyvärr inte följer riktigt bra. Det kan man se på att stjärnorna inte är riktigt runda utan något ovala.

Fotografiet är vridet 90 grader så att norr är åt höger. I mitten av nebulosan syns trapetsen, en formation av fyra mycket unga och ljusstarka stjärnor som genom sin kraftiga strålning exciterar atomer i det stora omkringliggande gasmoln som i sin tur emitterar den strålning vi ser ifrån jorden.

Orionnebulosan - M42Fotografiet är taget i februari 1995 på en Ektachrome P1600 ASA film pressad till 3200 ASA. Exponeringstiden är även här 60s, men tack vare filmens större känslighet syns mer av framför allt den yttre strukturen. Trapetsen syns däremot dåligt eftersom nebulosan blivit överexponerad i mitten. Jämfört med den förra bilden är denna vriden 180 grader.

CeresDessa två bilder på Ceres är tagna den 29:e resp. 30:e Mars 1995 med Kodak T-MAX 3200 ASA. Man ser tydligt hur asteroiden flyttat sig mellan dessa två tillfällen. Bilderna är centrerade på himmelskoordinaterna (8h54m; 31°0') och synfältet ungefär en halv grad. De svaga stjärnorna i bakgrunden är av magnitud 9.

Stjärnbilden Lyran Fotografiet föreställer stjärnbilden Lyran, fotograferad från en grekisk ö med kameran fäst parallelt med ett teleskop som följde stjärnornas rörelse. Tyvärr blåste det väldigt den natten, så teleskopet var inte helt stabilt, vilket också syns i bilden. Den väldigt ljusa stjärnan i övre högra hörnet är en av stjärnhimlens allra ljusaste stjärnor, Vega.

Lyran brukar oftast ritas som en parallelltrapets med Vega och dubbelstjärnan som en utskjutande triangel. Använd film är Kodak T-MAX 3200 ASA, exponeringstid 60s. Objektivet till kameran var ett 28-70mm zoomobjektiv. Bilden togs i sällskap av Jonas Kämpe.