Här besvarar jag några vanliga frågor jag brukar få. Jag har delat upp dem under tre olika rubriker:

Astronomi

F: Har du sett några UFOn?
F: Tror du på utomjordingar?
F: Jasså, du är astronom! Vad roligt, jag är också intresserad av astrologi.
F: Tänker du åka ut i rymden?
F: Varför jobbar du inte på Esrange i Kiruna?
F: Vad forskar du om?
F: Vad gör en astronom, egentligen? Nog borde alla stjärnor vara upptäckta vid det här laget?
F: Var kan jag köpa en stjärna?
F: Jag hörde att du upptäckt och namngett en asteroid Saltis. Varför uppkallade du den inte efter dig själv eller din fru?

Djupa tankar

F: Är universum oändligt? Om inte, vad finns bortom?
F: Vilka är dina djupaste tankar?
F: Med all fattigdom och svält i världen, hur kan man motivera astronomistudier?
F: Tror du på Gud?
F: Vad är vetenskap?

Personligt

F: Varför blev du astronom?
F: "Alexis", är inte det ett tjejnamn?
F: "Alexis Brandeker" låter inte speciellt svenskt!

---

Astronomi

F: Har du sett några UFOn?
S: UFO betyder bokstavligen Oidentifierat Flygande Objekt, och det händer rätt ofta att jag ser flygande saker som jag inte omedelbart identifierar. Därmed inte sagt att det rör sig om flygande tefat eller främmande rymdskepp. Jag tror inte det finns några trovärdiga bevis för att vi blivit besökta av utomjordingar. Faktum är att jag tycker själva iden är ganska långsökt. För det första är det väldigt svårt att färdas mellan stjärnorna. Som belysande exempel kan nämnas att den snabbaste rymdfarkost som konstruerats av människan skulle ta 50 000 år på sig att resa till solens närmaste grannstjärna. Och det den närmaste stjärnan! Alltså kan vi sluta oss till att potentiella rymdbesökare måste ha en överlägset mer avancerad teknologi än oss. Så vad gör då dessa långväga rymdbesökare när de överbryggat dessa gigantiska avstånd i rymden? De gömmer sig. Inte nog med att de gömmer sig, de misslyckas dessutom kapitalt med att gömma sig för en liten bråkdel av mänskligheten, nämligen UFO-entusiasterna. Trots att de är så avancerade. Låter det här som ett sannolikt scenario? Inte i mina ögon.

Min bestämda åsikt är att UFO-syner tillhör samma kategori som observationer av tomtar och troll. Om vi någonsin blir besökta av utomjordingar kommer vi att märka det. Allihopa.

F: Tror du på utomjordingar?
S: Jag vet inte om det finns utomjordingar, och det känns inte meningsfullt att ta ställning med en tro när det inte finns någon grund för den.
F: Fast du tror väl ändå någonting, och försöker bara vara "politiskt korrekt" när du säger att du inte vet?
S: Nej! Jag tror helt ärligt varken eller. För att förklara min ståndpunkt försöker jag mig på en liknelse. Tänk dig en sluten låda full med sand. Om jag frågar dig om lådan innehåller ett udda eller jämnt antal sandkorn, så har du förstås ingen aning. Men om jag insisterar och frågar vad du tror, vad svarar du då? Och vad du än svarar, är det relevant för huruvida det verkligen finns ett udda eller jämnt antal sandkorn i lådan? Inte enligt min mening. Om du svarar att du tror något speciellt så kan det till och med vara missvisande, eftersom det kan få mig att tro att du har belägg för din tro trots att du inte har några.

Även om jag inte vet huruvida det finns utomjordingar så hoppas jag att det finns. Observera att detta är något helt annat än att förutsätta att det finns. I själva verket är mina datorer och jag involverade i ett stort projekt som letar efter just utomjordiskt liv, och du kan också hjälpa till: spana in SETI@home.

F: Jasså, du är astronom! Vad roligt, jag är också intresserad av astrologi.
S: Även om orden är besläktade, så innebär astronomi och astrologi helt olika saker. Astronomins mål är att förstå det universum vi bor i. Astrologin använder lite grundläggande astronomi (i bästa fall), men lägger sedan på en rejäl portion önsketänkande. Astronomer undersöker universum med hjälp av den vetenskapliga metoden; astrologer skriver horoskop. Jag skulle vilja påstå att nutida astrologi är mer besläktad med religion och psykologi än astronomi.

Och nej; jag är inte intresserad av astrologi, inte på något sätt.

F: Tänker du åka ut i rymden?
S: Hurså, vi är ju redan i rymden! Tänk dig jorden som ett stort rymdskepp som färdas genom rymden i sällskap av månen och solen. Vi är alla astronauter.
F: Jomen... du vet vad jag menar.
S: Jag är inte speciellt ivrig över att lämna jordytan, trots att jag är astronom. Astronomer och astronauter har faktiskt ungefär lika mycket gemensamt som meteorologer och piloter. Min likgiltighet inför rymdfärder beror delvis på att dagens astronauter knappt lämnar jordens övre atmosfär, än mindre färdas bland stjärnorna ("astronaut" betyder bokstavligen stjärnfarare). Om det fanns ett sätt att färdas bland stjärnorna, som de t.ex. gör i TV-serien Star Trek, skulle jag vara mycket mer intresserad. Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara att färdas ute bland stjärnorna, och ett resultat av mina fantasier är StarStrider, en rymdsimulator för windows jag skrivit med en kompis.

F: Varför jobbar du inte på Esrange i Kiruna?
S: Esrange är en raketbas och satellitmottagarcentrum, och inte något tillhåll för astronomer, även om en del astronomer periodvis utfört ballongexperiment därifrån för att studera rymden från höga höjder där jordens atmosfär inte stör lika mycket. Numer studerar man mer jordnära saker från Esrange, som norrsken, atmosfären och jordens magnetfält. En stor del av verksamheten är annars satellitkommunikation. Men inte astronomiforskning.

F: Vad forskar du om?
S: Jag forskar om hur solsystem bildas. Ja, solsystem bildas i detta nu. Du kanske tror att alla stjärnor bildades någon gång vid Den Stora Smällen (Big Bang) och kommer lysa för all framtid, men så är det inte. Stjärnor föds och dör hela tiden, det är bara att det tar så mycket längre tid än en människas livstid att vi normalt inte märker det. Det är svårt att förklara vad jag gör i detalj utan att bli långrandig, men om du är intresserad kan du ta och titta på min avhandlingssida.

F: Vad gör en astronom, egentligen? Nog borde alla stjärnor vara upptäckta vid det här laget?
S: Astronomer gör vitt skilda saker, men typiskt spenderar en astronom 90% av sin tid framför en dator. Även observatörer, som reser till teleskop på avlägsna och svårtillgängliga platser, observerar oftast från källaren till teleskopbyggnaden, framför en dator (vanligen flera datorer) som kontrollerar teleskopet. En mycket liten del av en astronoms vardag går åt till att observera, den största delen av tiden spenderas på att analysera data (med datorer) eller skriva ansökningar (på datorer) till forskningsmedel/teleskoptid etc.

Det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på all världens stränder. Vi har hittills katalogiserat mindre än 1% av de 200 000 000 000 stjärnor som finns bara i vår egen galax. Och det finns ungefär lika många galaxer i det observerbara universum som det finns stjärnor i vår galax. Alltså, nej, alla stjärnor har inte upptäckts. Men att upptäcka alla stjärnor är inte heller målet med astronomin. Målet är att förstå det universum vi lever i, och den förståelsen kan vi förhoppningsvis närma oss utan att känna till varenda enstaka stjärna. Om du är intresserad av vad astronomer upptäckt nyligen, de senaste astronominyheterna, kan jag rekommendera astronomitidningen Sky & Telescopes nyhetsförmedling (på engelska).

F: Var kan jag köpa en stjärna?
S: Du menar vem som äger stjärnorna? Ingen, faktiskt. Men det finns säkert en hel massa människor som jättegärna skulle ta emot dina pengar i utbyte mot ett certifikat eller liknande. Om du insisterar och inte vet vad du ska göra av alla dina pengar, så kanske jag kan stå till tjänst. Jag skulle till och med kunna sälja dig en hel galax med hundratals miljarder stjärnor för ett mycket förmånligt pris per stjärna. Men allvarligare skrivet, om du verkligen är intresserad föreslår jag att du först läser vad den Internationella Astronomiska Unionen har att säga om saken (på engelska).

F: Jag hörde att du upptäckt och namngett en asteroid Saltis. Varför uppkallade du den inte efter dig själv eller din fru?
S: Det är inte brukligt att man namnger asteroider efter sig själv. Kometer uppkallas efter upptäckaren, men inte asteroider. Och vad det gäller min fru så finns det redan en asteroid som heter Erika. Dessutom tycker jag att Saltis (efter smeknamnet på Saltsjöbaden där Stockholms observatorium låg mellan 1931 och 2001) är ett ganska bra namn på en asteroid. Läs mer om Saltis på min Saltis-sida.

Djupa tankar

F: Är universum oändligt? Om inte, vad finns bortom?
S: Det beror lite på vad vi menar med "universum". Om universum är allt som har varit, allt som är, och allt som någonsin kommer att bli; allt. Då är universum oändligt, eftersom universum expanderar och enligt rådande paradigm kommer expandera för all framtid. Å andra sidan, om du definierar universum som allt som är nu, i detta ögonblick, då kan universum mycket väl ha en ändlig volym, det vill säga inte vara oändligt stort. Detta betyder inte nödvändigtvis att det finns en avgränsande "vägg" i slutet av universum, som jag ska försöka belysa med en liknelse. Tänk dig ytan på en sfär. Längs med ytan finns det inget slut; om du färdas längs ytan kommer du aldrig komma till "slutet". Ändå så är arealen ändlig (du behöver bara en ändlig mängd färg för att måla den). Visst, sfärens yta är inte plan utan krökt, men det är precis vad universums geometri också är på stora skalor. Även om universums geometri är mycket krångligare att tänka sig krökt eftersom den är tredimensionell (sfären "ser man ju" att den har en tvådimensionell yta krökt i den tredje dimensionen), så är principen densamma.

Man kan också se det på ett annat sätt: tänk dig att du färdas rakt fram i en bestämd riktning för att ta reda på var universum slutar. Var hamnar du då? Så småningom tillbaka där du började! Och det utan att vika från kursen. Det finns inget "bortom" - universum är allt som finns, och kan vara ändligt stort trots att det är obegränsat. (I verkligeheten kan man inte utföra experimentet med att åka rakt fram åt ett håll tills man kommer tillbaka ens i princip eftersom universum expanderar så snabbt att du aldrig hinner ikapp).

F: Vilka är dina djupaste tankar?
S: Det finns huvudsakligen två saker som förundrar mig väldigt mycket och som är djupa mysterier jag inte kan reda ut, och inte heller har något hopp om att någonsin förstå. Det första problemet har följt med mig så länge jag kan minnas och tillhör faktiskt ett av mina tidigaste minnen. Det andra problemet har jag fascinerats av ända sedan jag började studera fysik.

Medvetande. Varför är jag medveten, och varför är mitt medvetande begränsat till mig själv? Jag har inget problem med att andra människor är medvetna, men det är något helt annat. Jag känner inte direkt deras medvetenhet och det finns inte något som helst sätt som jag kan bevisa att någon annan är medveten på. Det är faktiskt strikt omöjligt att bevisa någons medvetenhet. Jag bara vet att jag är det, men kan inte bevisa det för någon annan.

Hur kommer det sig att jag blev medveten? Hur kommer medvetenheten upphöra?

Jag förstår att andra är medvetna, men hur kommer det sig att mitt medvetande råkade placeras i mig själv? Denna fråga är helt meningslös när den ställs om någon annan än sig själv, och meningsfull bara när man frågar sig själv.

Låt mig tillägga att jag känner viss sympati för människor som tror på själavandring etc eftersom dessa frågor är precis vad hypotesen "själ" avser behandla. Men för min egen del känns hypotesen extremt otillfredställande eftersom det inte finns några observerbara konsekvenser. Det gör att det aldrig kan finnas belägg för den (och inte emot heller), vilket i sin tur gör hypotesen meningslös för annat än underhållande spekulation. Den förklarar ingenting.

Tid. Det är verkligen ett djupt mysterium. Varför finns det tid? Det är klart, utan tid skulle vi inte veta att den inte fanns, men ändå. Varför har vi denna känsla av tid som flödar från det förflutna in i framtiden? Jag är inte speciellt imponerad av termodynamiska argument eftersom de antingen är tidssymmetriska eller tautologier. Hur skulle det vara utan tid? Det kanske är så att tid är en illusion? När allt kommer omkring så upplever vi ju aldrig mer än ett ögonblick av tiden åt gången. Vad är tid, egentligen? Är det ens möjligt att definiera tid? Vi har alla en känsla för vad tid är, men dess användning i fysiken är axiomatiskt postulerad snarare än härledd. Det betyder att vi inte förstår tid i termer av enklare saker. Kanske kommer nya insikter i naturens lagar så småningom lösa några av mysterierna med tiden. Man kan ju alltid hoppas.

F: Med all fattigdom och svält i världen, hur kan man motivera astronomistudier?
S: Forskning i astronomi, precis som forskning i all annan naturvetenskap, är en investering i framtiden. Vi strävar efter att öka vår förståelse av universum. Universum styrs av naturlagar, och genom att skaffa oss kunskap om dessa naturlagar ökar vi vår förmåga att påverka vår omgivning. Kunskap är makt. De tekniska framsteg som mänskligheten gjort de senaste hundratals åren är ett synligt bevis på kunskapens makt.

Den verkligt svåra frågan är hur vi ska väga direkta behov mot framtida förbättringar. Det är något jag tyvärr inte kan svara på. Dessutom finns frågan hur man ska distribuera resurser mellan naturvetenskaperna.

Så för att kortfattat besvara frågan, om vi lägger säg 95% av våra resurser på direkta behov för att förbättra den omedelbara situationen, så kan det kanske vara klokt att investera 5% i att utöka vår kunskap för framtida förbättringar.

På lång sikt så är det helt nödvändigt att vår teknologi utvecklas, nödvändigt för vår framtida överlevnad som art. Annars kommer naturkatastrofer (som en kollision med en asteroid, en närliggande supernovaexplosion eller solens död) garanterat radera ut den mänskliga civilisationen. Vi behöver sprida vår art till andra planeter, till och med till andra solsystem när den tiden kommer, för att öka våra överlevnadsmöjligheter. Även om vi kan undvika naturkatastrofer är vi själva ett tillräckligt stort hot mot oss att motivera en emigrering till andra solsystem. Observera dock att jag här talar om mycket långa tidsperspektiv, åtminstone tiotusentals år, så det är ingen omedelbar orsak till panik och byggande av rymdfarkoster.

F: Tror du på Gud?
S: Jag är inte övertygad om att det finns en Gud. Jag säger inte att det inte finns någon; bara att jag inte är övertygad. Jag respekterar att andra människor tror, men på grund av religioners natur finns det ingen som helst chans att någon skulle kunna ge mig ett övertygande argument för att Gud finns: man måste antingen fötts in i tron eller blivit frälst med en uppenbarelse. Argumentet är symmetriskt, på samma sätt kan ingen övertyga mig om att Gud inte finns.

Eftersom man varken kan bevisa eller motbevisa Gudshypotesen tycker jag det känns meningslöst att diskutera den. Det är bara en fråga om tro. Samma sak gäller för andra meta-fysiska teorier och religioner, så länge det inte finns några observerbara konsekvenser.

F: Vad är vetenskap?
S: För att citera fysikern Feynman, Vetenskap är ett sätt att försöka undvika lura sig själv. Inom vetenskapen samlar vi observationer om naturen och letar efter mönster; närhelst vi tycker oss urskilja ett mönster kallar vi det en teori och prövar teorin mot alla tillgängliga och framtida observationer för att se om mönstret passar in. Genom att respektera observationer av naturen säkerhetställer vi att teorier som inte stämmer överens med verkligheten identifieras som sådana. Detta innebär att vetenskapen är självkorrigerande, en mycket viktig egenskap.

Den vetenskapliga metoden är det enda sätt jag känner till som kan producera kunskap. Jag är i själva verket tämligen övertygad om att den vetenskapliga metoden är det enda sätt man kan införskaffa kunskap på.

Personligt

F: Varför blev du astronom?
S: Jag har alltid varit besatt av rymden och astronomi, i alla fall ända sedan fyraårsåldern. Carl Sagans TV-serie Kosmos, som sändes på SVT 1982 bidrog mycket till att stärka intresset. Jag kommer ihåg att jag inte kunde läsa tillräckligt snabbt för att hinna med undertexterna, så min pappa läste dem högt för mig (jag kunde ingen engelska vid den åldern). Jag har aldrig ångrat mitt val av inriktning och yrke. För mig är det ett stort privilegium att få betalt för att undersöka universums mysterier och bidra till mänsklighetens samlade förståelse.

F: "Alexis", är inte det ett tjejnamn?
S: Eftersom du frågar är du förmodligen bekant med 80-talssåpan Dynastin som går på TV lite då och då. En av de mer framträdande personligheterna i TV-serien är en illasinnad och intrigerande kvinna som heter Alexis (spelad av Joan Collins). Annars så ges namnet Alexis i de flesta länder till pojkar. De stora undantagen är just USA och Kanada, där Alexis är ett rätt populärt namn på flickor. Själv är jag definitivt pojke..

F: "Alexis Brandeker" låter inte speciellt svenskt!
S: Nej, det är inget typiskt svenskt namn; det är faktiskt inget typiskt namn över huvud taget. Jag tror att namnet är unikt bland jordens 6 miljarder människor (jag vet att det är unikt på internet). Alexis härstammar från Alexius, som i sin tur är besläktat med Alexander, härlett ur "att försvara, hjälpa" på grekiska. Min mamma är från Grekland, men Alexis är rätt ovanligt även där. Namnet är bara vanligt i Amerika, och då mest på kvinnor.

Mitt efternamn har sina rötter i Österrike eftersom min farfar var österrikare. Han stavade ursprungligen namnet Brandecker, men när han flyttade till Sverige så försvann ett c hos myndigheterna, och han fick heta Brandeker, vilket jag ärvt.